Hildaskrypin

I vissa situationer åtminstonde. När det gäller att komma till ett möte eller till mitt arbete så är jag sjukligt tidig. Jag börjar mitt jobb 16.45 och är oftast redan på plats runt 16. Ska jag på arbetsintervju är det samma sak, eller middag med vänner. Jag är hellre tidig än sen. Min pessimistiska sida räknar alltid med att det blir förseningar i kollektivtrafiken, eller olyckor med följande bilköer om jag tar bilen, alltså åker man minst en buss tidigare eller hoppar in i bilen minst en kvart innan man egentligen behöver. Där är jag noggrann, så där så det blir sjukligt.

När jag ska göra saker hemma däremot... Suck. Idag ska jag städa det jag kan i källaren, och sovrummet. Jag skriver "det jag kan", för det mesta som hittas i vår källare är sambons bilgrejer. Jag ställde klockan på tio. Jag klev upp kvart i elva. Sen satte jag mig vid datorn. "En kort stund bara". Så klart, så säger jag alltid till mig själv. Varje vecka. Jag höll faktiskt det och efter tjugo minuters surfande satte jag fart. Hann med en hel del. Det som var kvar nu var att dammsuga, bädda sängen och diska. Jag förtjänade en liten paus helt enkelt. Den där pausen har nu vara sen klockan tolv... En timme och 16 minuter senare sitter jag kvar här. Jag sitter dessutom, fullt medveten om att klockan tickar iväg, och skriver ett blogginlägg! Inget direkt vettigt sådant heller. Jag skjuter på det tråkiga. Halv tre måste jag släppa allt för att klä på mig och supersnabbsminka mig. Varje dag är det samma sak. Jag sitter vid datorn tills det blir panik och sen springer jag till bussen. Hittils har jag inte missat bussen för den kommer oftast någon minut för sent. Fast ibland kommer den faktiskt i tid också... Undrar om det blir idag?

Nu måste jag springa!

Jag arbetar inom sjukvården. Det är alltså så att jag måste ta mig till vårdtagarna oavsett om det finns parkeringsplatser eller inte. I måndags fanns det inga. Man försöker ta hänsyn till andra trafikanter med att ställa sig så man inte är i vägen. Ja då fick man ju bara dubbla böterna. Tack för den, jävla p-lisa. Visst är det föraransvar som gäller, men jobbar man inom vården finns ingen tid att leta parkering i tjugo minuter. När man dessutom nu är schysst och lägger ner tid på att ställa sig på ett hänsynsfullt ställe och inte är i vägen så blir man körd i röven.

Om en p-lisa skulle skriva ett brev kan jag tänka mig att det skulle stå något i stil med detta: 
"Här, varsågod! Ikväll ska du få betala för att jobba. Jag ser att du ställt dig på en väldigt diskret plats och anser att du bör få extra uppmärksamhet för detta. Hur vill du ha plastkuken jag tänkte tacka dig med? X eller XL? Hur långt upp i röven vill du ha den? Jag tänkte köra lite attackmassage i din tjocktarm, så är du inte redan det så kommer du nog bli rejält slapp efter det här. Efteråt tänkte jag smörja in dig med liniment och skriker du inte tillräckligt högt så tar vi lite tigerbalsam också när vi ändå håller på. Det gör inget om du skiter ner dig under tiden, det höjer bara upplevelsen av smärta och förnedring. Jag skulle verkligen uppsakatta om du kunde skita ner dig. Det skulle fullborda min uppgift som p-lisa.

P.S. Tack för felparkeringen, jag känner en särskild tillfredställelse när jag får sätta folk i skiten."

Nej, företaget jag arbetar för betalar inte böterna.

Snart är det alltså dagen D. Allergin ska testas. Jag skiter högaktningsfullt i min egna pälsdjursallergi och är beredd att må sjukt dåligt för att kunna ha djur. Ja tre katter inhyste jag en tid och hade det riktigt mysigt. M däremot, honom kan jag inte kräva samma uppoffring av. Jag kan inte förvänta mig att han ska må skit, för att jag vill ha djur. Alltså fick katterna flytta och jag har sedan dess suktat och längtat efter något lurvigt eller naket att krama. På fredag kommer han alltså, lilla Yatsy. En Lagotto Romagnolo på fyra år. Vi får låna honom av min vän som har flertalet hundar och det får visa hur det går med allergin. En del allergiker tål ju dessa något bättre så jag måste få prova. Går det bra får vi behålla honom! Hur jag nu ska låta bli att låta förväntningarna skena iväg vet jag däremot inte.

Vem vet? Det kanske slutar med en tur till akuten med en jättesjuk sambo som är så svullen att man inte ser skillnad på röven och ansiktet? ;-) Det skulle förövrigt vara rätt spännande att se. Vad ska jag hålla tummarna för måntro?