Hildaskrypin

Jag har inte bloggat på nästan ett år. Haha, har iof inte så många läsare heller ;-) 

Livet som mamma rullar på. Jag arbetar 75% och studerar till Undersköterska på 75% Det kombineras med hus, hem och barn. Inte så mycket tid nej.

 

Idag var det dock en ledig dag och jag knåpade ihop ett mini-kök till sophia. Ja, med lite hjälp av Sophia själv förstås.

Jag förstår verkligen inte hur man inte kan tycka om den här årstiden. Fast jag är ju å andra sidan en riktig fryslort. 

Det har varit en kul vecka hittils. I måndags åkta jag, mamma och Sophia till min pappa och åt middag. Man kan väl säga att vi åt konstant fr.o.m. klockan 15 t.o.m. klockan 20 :-) 

 

Igår kom en väninna över, och hon är jättebra med barn, så Sophia blev ju kär i henne efter att ha stirrat lite blygt på henne en halvtimme. Oj vad dom busade! Sen blev det hämtmat och skvaller. Härligt!

 

Idag finns inga större planer. Låg vaken till 4 i morse, så jag lär vara rätt seg idag, haha. 

 

Just nu har jag en liten nakenfis som springer runt och hittar på bus. Fast ni får en påklädd bild ;-)

Fia plockar hallon på sitt alldeles egna lilla sätt. 

Idag tog jag tag i det och städade ut det sista av Hasses saker. Det blev bara outhärdligt med kopplet som hängde vid dörren. Varje gång jag gått ut genom dörren har jag blivit påmind om det tråkiga. Jag kände den svaga lukten av hans mat i källaren, eller doften av självaste Hasse när jag passerade hans sovhörna med den nerslabbade filten han låg på. Jag har bara inte orkat ta bort något innan, så allt har legat orört. Som att han ska komma tillbaka när som helst. Gav M strikta order om att låta allt vara, och det har han respekterat, 

 

Idag kände jag då att det var dags, så jag har rensat bort alla filtar, handdukar, halsband, koppel, klotänger och mat. Mat och vattenskålarna är borta och jag har skurat rent golven från matfläckar som han skapat, då han tog några kulor mat i taget och lade dom på golvet innan han åt upp dom :-) Jag vill inte känna allt det tråkiga. Jag vill minnas dom bra sakerna. 

 

Jag slängde rubbet. Det mesta var så slitet att det inte är något att ge bort. 

Det som återstår är en hundbädd som är bortlovad och ett kort läderkoppel. 

 

 

Jag sörjer ju fortfarande, men det blir nog bättre så småningom. Har massor med bilder att titta på och den här bloggen är ju fylld till bredden med skriverier om våra dagar tillsammans. Det är jag så otroligt glad över. 

 

En dag i taget.

Din sista dag var jag rätt bedövad känslomässigt. Min mamma kom hem till oss och såg efter Sophia medan vi gick på en sista långpromenad i skogen. Du fick gå i långlina och du gjorde det du brukar. Gned in ryggen mot grenarna i buskar och snår, hoppade upp på stenar för att få godis, nosade runt och njöt av skogen. Det var otroligt varmt ute, så både du och jag segade till på slutet.

Väl hemma tittade du på din matskål med stora ögon.  Jag hade precis ställt fram leverpastej och korv till middag. För en gångs skull kastade du inte i dig maten, utan åt i lugn och ro.  Det var en rejäl portion, men du åt upp allt, så jag får väl anta att det smakade riktigt gott.

Klockan  15.15 packade vi in oss i bilen. Du var så himla glad och förväntansfull.  Du trodde väl att vi skulle iväg på något spännande äventyr eller något. Väl framme hos veterinären, satt jag och husse kvar i bilen en stund, för att jag skulle samla kraft. Du travade otåligt runt. "Kom igeeen dååå!"

15.45 gick vi in till veterinären och jag fick nästan panik över att jag skulle behöva prata. Sa bara mitt namn, så fick dom lista ut resten själva.  M betalade medan jag fyllde i en blankett. Du passade på att meddela ditt missnöje över att en hund, 5 gr större än dig själv, befann sig i din närhet.

Vi fick gå in i ett rum och vänta. Där fanns två stolar och ett bord med en tänd lykta och näsdukar på för oss tvåbenta, och en stor mysig hundbädd åt de fyrbenta.  Du lade dig tillrätta på bädden och såg ut att tycka om den.

16.00 kom veterinären in och pratade med oss och informerade oss om vad som skulle hända. Jag nickade mest. Hade svårt att prata.

Hon gav dig lugnande och gick sedan ut. Hon skulle komma tillbaka om tio minuter. Jag klappade dig lite och du vände upp magen, så jag kunde klia mage. Det gjorde jag. Jag kliade tills jag förstod att du inte var vid medvetande längre. Du andades fortare och dina ögon var frånvarande. Som när man sover.

När veterinären kom in hade hon tre sprutor med sig. En med sömnmedel,  så du skulle somna djupare innan själva överdosen skulle injiceras.  Hon tog fram en liten trimmer och rakade bort en fläck av pälsen på ditt ben. Du röck till. T.o.m. när du sov hatade du ljudet av en trimmer :-) Kunde inte låta bli att le lite bakom tårarna.

När  hon gett dig sömnmedlet tystnade du och andades lugnare igen. Kunde knappt höra dina andetag längre.  När det blå medlet började injiceras tänkte jag bara att "nu finns det ingen återvändo" och ångesten slog till på allvar i bröstet. Tårarna rann hejdlöst och jag stirrade på din bröstkorg. Efter bara någon minut sa veterinären att hon trodde att du var borta nu. Hon tog stetoskopet och lyssnade efter ditt hjärta. Hon sa att det var dom sista slagen som hördes.  Efter ytterligare någon minut tog hon bort stetoskopet och sa "nu är han borta".

Det kändes verkligen som att hjärtat brast där och då.

Veterinären sa att vi fick vara där hur kort eller lång tid vi ville, och att vi när vi var klara bara kunde smita ut genom bakdörren.  Sen gick hon ut. Klockan var 16.25.

Det brast totalt för mig och jag kramade M, samtidigt som jag grät hysteriskt. Jag klappade dig och kände på den sträva pälsen. Kunde verkligen inte ta in att du var död. Du var så varm och go. Precis som vanligt. Jag var tvungen att se dina ögon. Böjde mig fram och såg in i dina ögon. Allt liv var borta. Din själ var borta. Dom tomma ögonen stirrade rakt ut. Jag hade släckt dina ögon.

Det kändes verkligen så. Jag tog död på dig. Jag ringde och bokade tiden. Jag såg till att du kom dit. Jag stoppade inte veterinären. Nu är du död. Du kommer aldrig mer tillbaka. Jag får aldrig mer klappa dig. Krama dig. Skälla på dig när du försöker sno mat från Sophia, eller när du gruffar åt andra hundar. Aldrig mer ge dig godis på godisstenen.

Det känns vidrigt att komma hem. Jag hör inte dina steppande steg när du otåligt dansar på din plats och väntar på att få säga "hej matte!" Jag får inte se ditt leende när du visar tänderna åt mig för att du snappat upp att det är så vi människor gör när vi är glada. Du snurrar inte runt mina fötter när jag kommer med en tallrik mat åt mig själv. Jag hör inte ditt vädrande när du känner lukten av maten. Jag hör inte dina nysningar. Jag hör inte skrapet av vattenskålen när den är tom, och du knuffar runt den för att uppmärksamma mig på att den behöver fyllas på. Jag hör inte dina skall när det knackar på dörren.

Det är bara så olidligt tyst.

Mitt hjärta gör ont och jag gråter. Jag känner mig som en svikare och en mördare.

Men nu är det som det är. Du har det bra nu.  Jag saknar dig.

Godnatt. 

Igår var vi, som sagt, en sväng till Nacka. 

Jag hänger nämligen på ett forum, och har gjort så i massor med år. Man har följt samma människor i livet och nu är vi många som skaffat barn. Vad är då mer passande än en sthlmsbebisforumträff? 

 

Vi skulle samlas hos en av damerna, som ordnat mat och vi andra kom med fika, bröd och kameror ;-) Det tar en timme att åka enkel resa, men det gick väldigt bra. Det enda jobbiga är väl att min spejsiga, moderna barnvagn är otroligt ostabil i bussar, så det var bara att stå lutad mot den så den inte välter i kurvorna. Hur ansträngande det är, beror helt på hur galen busschauffören är. 

 

På hemresan var det en tant på tunnelbanan som tyckte att Sophias vagn var suverän att använda som stöd... Bad henne att låta bli det, då det resulterade i att jag fick hålla emot för att hon inte skulle välta den... "Jaa, men jag måste hålla i mig så jag inte ramlar!!" Fick god lust att tackla tanten själv, men man ska ju vara en god medmänniska och jag hade ingen lust att få en hel tunnelbanevagn med arga medresenärer efter mig, så jag lät bli. 

 

När vi kom hem öste regnet ner. Det var bara att kasta regnskyddet över Fia och vagnen och knalla hemåt från bussen. Fantiserade om en varm kopp choklad och mys i soffan. Fantisera går alltid bra, men har man en hund, och har varit borta flera timmar, så stannar det just där. I fantasin ;-)

Nu har jag haft en så där härligt lång paus från bloggandet igen. Hmm.

 

Igår gick jag och en väninna till öppna förskolan med våra småttingar. Det kom en tandsköterska dit (det var otroligt viktigt att påpeka detta för oss, då damen som introducerade henne råkade vara så fräck att kalla henne för "tandhygienist!") Det var intressant och det var kul att se våra barn "prata" med varandra under hela informationsmötet. Jag lyckades även skrämma slag på en av smågrabbarna, när jag försökte vara rolig och gjorde skumma miner. Sen satt han i sin mors famn och blängde misstänksamt på mig resten av mötet. 

 

Damen har hittat höga C. Det gör ont i öronen. Det är bara att vackert lyssna, tills hon antingen tröttnar, eller tappar rösten. Antar att det tar några veckor.

Sneaky Baby

Eller så är hon bara väldigt vig min kära dootra. Hur lyckas man annars få sin skallrande ormleksak runt vaden? När man sitter fastspänd i babysittern?

Delta i tävlingen om du vill ha en pimpad racervagn!