Tidsoptimist
I vissa situationer åtminstonde. När det gäller att komma till ett möte eller till mitt arbete så är jag sjukligt tidig. Jag börjar mitt jobb 16.45 och är oftast redan på plats runt 16. Ska jag på arbetsintervju är det samma sak, eller middag med vänner. Jag är hellre tidig än sen. Min pessimistiska sida räknar alltid med att det blir förseningar i kollektivtrafiken, eller olyckor med följande bilköer om jag tar bilen, alltså åker man minst en buss tidigare eller hoppar in i bilen minst en kvart innan man egentligen behöver. Där är jag noggrann, så där så det blir sjukligt.
När jag ska göra saker hemma däremot... Suck. Idag ska jag städa det jag kan i källaren, och sovrummet. Jag skriver "det jag kan", för det mesta som hittas i vår källare är sambons bilgrejer. Jag ställde klockan på tio. Jag klev upp kvart i elva. Sen satte jag mig vid datorn. "En kort stund bara". Så klart, så säger jag alltid till mig själv. Varje vecka. Jag höll faktiskt det och efter tjugo minuters surfande satte jag fart. Hann med en hel del. Det som var kvar nu var att dammsuga, bädda sängen och diska. Jag förtjänade en liten paus helt enkelt. Den där pausen har nu vara sen klockan tolv... En timme och 16 minuter senare sitter jag kvar här. Jag sitter dessutom, fullt medveten om att klockan tickar iväg, och skriver ett blogginlägg! Inget direkt vettigt sådant heller. Jag skjuter på det tråkiga. Halv tre måste jag släppa allt för att klä på mig och supersnabbsminka mig. Varje dag är det samma sak. Jag sitter vid datorn tills det blir panik och sen springer jag till bussen. Hittils har jag inte missat bussen för den kommer oftast någon minut för sent. Fast ibland kommer den faktiskt i tid också... Undrar om det blir idag?
Nu måste jag springa!
