Jag gillar egentligen inte att skriva om så här privata saker, men det här ämnet är så viktigt för mig att jag gör det ändå.
Många kvinnor lever med smärta helt i onödan. Kvinnor upplever skam, en känsla av otillräcklighet och skräck över att partnern ska lämna henne. Det pratas inte så mycket om problemet idag. När det görs är det nästan som att det viftas bort, förklaras bort eller helt enkelt bagatelliseras. Vården ger många olika svar och jag anser att vården för kvinnor med dessa problem är rent ut löjligt otillräcklig.
Att man har ont under samlag bl.a. behöver inte betyda att man har just vestibulit, men det är bra att veta att det finns. Att man kan få hjälp. Det är ok att prata om det.
Själv drabbades jag av vestibulitliknande problem. Jag väljer att inte diagnostisera mig själv med åkomman, då jag aldrig utredde orsakerna ordentligt. Bl.a. för att den lilla hjälp jag fick var ett stort skämt. Jag fick alltså aldrig någon diagnos över mina smärtor.
En bra sida med mycket information är
www.vestibulit.se När jag först sökte hjälp för mina problem, sökte jag mig till ungdomsmottagningen. Det gjordes ingen undersökning, däremot fick jag rådet att smörja in mig med olivolja i underlivet samt göra töjövningar. Jag skulle alltså föra in fingrarna och töja ut varje dag. Hon garanterade mig att jag skulle bli bättre och att jag inom ett halvår-år skulle vara av med besvären. Det var inte tal om någon vestibulit. Jag var ung (16-17) och dom sa att det var vanligt att unga tjejer hade detta problem.
Jag gjorde några besök till, för att hålla koll på allt. Det blev ingen förbättring och inga undersökningar gjordes. Jag blev bara kladdig av olivoljan och töjövningarna gjorde precis lika ont som när jag började. Jag gav upp.
Jag hörde av en slump talas om vestibulit. Läste lite om det och blev mest deprimerad. Jag skulle alltså tvingas leva med samlagssmärtor resten av mitt liv. Toppen. Varje besök hos en gynekolog var ett helvete. Jag bad dom vara försiktiga innan undersökningen, men dom fnös mest och tyckte jag överdrev. Det blev aldrig några ordentliga undersökningar, då jag vred mig av smärta och grät.
Efter att ha levt med problemet i några år, tyckte jag att jag måste göra ett nytt försök. Den här gången vägrade jag gå till ungdomsmottagningen. Jag hade bara mött arrogans och otrevliga personer där. Bl.a. var det en av gynekologerna på ungdomsmottagningen som efter en kort gynundersökning konstaterade att jag inte hade astma (som jag blev diagnostiserad med när jag var liten). Anledningen till detta påstående var att hon ville skriva ut starka värktabletter mot min mensvärk. Tabletter som personer med astma inte får ta. Hon kunde tydligen se min lungstatus genom att gräva runt lite i mitt underliv. Hon måste vara mycket duktig den där.
Jag ringde till en vanlig gynekologmottagning. Dom ville först inte ta emot mig, men mamma hjälpte mig och förklarade läget. Jag fick komma. Det var en man som skulle undersöka mig. Jag struntade i vilket, jag ville bara ha hjälp. Han tog in en kvinna till hjälp och han sa att han skulle göra en ordentlig undersökning. Kvinnan höll i mig när han började undersökningen och det behövdes. Jag grät hsyteriskt och försökte krypa undan pga smärtan. Han gjorde undersökningen ändå. Efteråt sa han att han inte kunde se något onormalt, men han såg ju att jag hade mycket ont. Äntligen någon som tog mig på allvar.
Han frågade om jag tog p-piller. Det gjorde jag och hade gjort sedan 16 års ålder. Han rekommenderade att jag skulle sluta med dom, om problemet inte gick över skulle jag återkomma. Efter ett halvår utan piller var jag nästan bra. Jag behövde aldrig något återbesök.
I fyra år åt jag p-piller. I fyra år hade jag fruktansvärda, brännande smärtor vid samlag. Jag gick igenom så många år av smärta, skam och otillräcklighet pga dessa piller. Ingen sa något. Ingen ville erkänna att jo, man kan få sådana biverkningar av dom. Vården är så upptagen med att höja pillrena till skyarna att det hålls tyst om det.
Efter två år utan piller bestämde jag mig för att prova en annan sort. En svagare sort, för gynekologen (återigen på ungdomsmottagningen) tyckte att det inte borde vara några problem. Hon trodde inte på att det var pga tabletterna jag hade haft så ont. Jag åt tabletterna i två veckor och smärtorna började så sakteliga återkomma. Jag slutade tvärt. Problemen försvann. Igen.
Idag är jag i princip återställd. Gynekologundersökningar är fortfarande smärtsamma, omän inte lika hemska som då.
Vad vill jag med den här texten?
Jag vill informera om att om ni har dom här problemen, så
kan det bero på p-piller/andra hormonpreparat ni använder som preventivmedel. Det behöver inte vara så, men det är värt att prova, eller hur?
Jag vill också att andra ska veta att det finns fler med problemet. Det finns hjälp att få. Tyvärr är det rätt svårt att hitta den hjälpen bara. Ge inte upp. Försök.
Den här är vad jag hittar om just p-piller och vestibulit:
"Då det gäller p-piller är det enda tydliga sambandet mellan dessa och vestibulit att kvinnor som börjar med p-piller i sina tidigaste tonår (tretton - fjorton år) och har ätit dem i mer än två år, har en tendens att oftare drabbas av vestibulit än andra."
Källa: www.vestibulit.se
Googlar man på vetsibulit och p-piller så finns fler medicinska sidor som skriver samma sak.
Jag menar inte att p-piller är ett stort ont monster som ska bekämpas. Att det är den enda orsaken och att den enda hjälpen som finns är att sluta. Jag vill lyfta fram att det är en biverkning som en del kvinnor råkar ut för när dom tar p-piller.
Jag har pratat med andra kvinnor som upplevt samma sak som jag. Smärtorna har blivit lättare/försvunnit när som slutat med sina p-piller.
Det blir gärna en ond cirkel när man har smärtor vid samlag. Den här texten tycker jag beskriver det väldigt bra (även det här från vestibulit.se):
"Vestibulit är ett problem som inte bara drabbar kvinnan, utan även hennes partner. Ofta är det ett tillstånd belagt med skam.
Kvinnor beskriver hur de vissa gånger kan ha samlag utan problem, medan det andra gånger är oerhört smärtsamt. Vissa gånger fortsätter kvinnan ändå, och genomför samlaget. Ibland för sin partners skull, ibland av pliktkänsla. Andra gånger blir smärtan övermäktig och kvinnan tvingas avbryta - något som givetvis leder till att mannen känner sig avvisad, om inte kvinnan kan eller vill berätta och förklara.
Båda parter känner sig besvikna, och kanske skuldtyngda, och inför nästa samlag har kvinnan ytterligare press på sig.
En ond cirkel kan bli följden av detta. Kvinnan känner oro inför samlaget, rädsla för att kanske förlora sin partner, och en känsla av skam som hos kvinnor med vestibulit inte är ovanlig. Dessa negativa känslor gör att sexlusten minskar och eventuella samlag blir ännu mer smärtsamma.
Det är inte sällan som kvinnor "ställer upp" i hopp om att problemet kommer att gå över av sig själv, vilket bara leder till en ytterligare försämring av kvinnans tillstånd."Det finns hjälp. Våga fråga efter den.
