Hildaskrypin

Det här blir lite av ett egoinlägg. Idag har jag en "ledig" dag här hemma. Jag behöver inte pyssla med ved och annat jävulskap alltså.

Mina händer har lidit något fruktansvärt av denna vinter och dom har varit extremt torra. Sådär så det blir sprickor i händerna och det gör ont. Igår bestämde jag mig för att fixa det här. Jag är trött på att händerna fastnar i alla tyger man råkar komma åt. Köpte en handkräm på H&M (som tydligen luktar Hallon såg jag efteråt, nu går jag runt och luktar godis om händerna, och vad händer då? Jo man blir läskigt godissugen. Konstant). Efter varje besök hos en kund, där jag diskar eller gör annat som sliter på huden, så smorde jag in mig. Redan efter ett par gånger märkte jag skillnad. När jag kom hem körde jag peeling på händerna och skrubbade bra länge, ja jag passade på att peela hela kroppen när jag ändå höll på. Sen smorde jag in händerna. Det blev en lite märklig kombination av dofter, då peelingen doftar kokos och handkrämen hallon. När jag vaknade i morse (eller i förmiddags rättare sagt), så var mina händer underbart lena. Lite torra är dom fortfarande, men det här blir nog inga problem med tanke på att det går så här fort.

Eftersom händerna känns hyfsat lena och fina ska jag alltså måla naglarna idag. Nu vill jag ha färg! Är så trött efter vinterns mörka tråkighet. Nu öser vi på! Ska nog göra mig riktigt fin idag. Försöka i alla fall.

Hunden ska jag klippa idag också. Han börjar bli obekvämt långhårig. Det fastnar mer kvistar och granbarr i pälsen och det hamnar inomhus så klart, när hunden sekunden efter att han klivit in ruskar av sig skiten. Jag är för snål för att köpa trimmer: jag klipper med sax. Hela hunden. Det tar 1,5 timme. Jaja, bra träning för honom. Tåålamood! (För matte också iof. "Neej, inte ligga ner! Ställ dig upp! Upp!" *försöker låta käck och glad, men vovve vet att matte är lite småirriterad* "Hallå? Jag ska ju klippa bakdelen på dig! Då kan du ju inte sitta. Ställ dig upp!" och efter 150 "ställ dig upp", 73 "upp med huvudet", 38 "dra inte åt dig tassarna" så är man klar!)

Sen kommer man ju inte ifrån tråkigt hushållsarbete, så diska måste jag göra. Och hänga tvätt. Städa lite kanske. Njaa, när jag tänker efter är väl det enda "roliga" jag ska göra på min s.k. lediga dag att måla naglarna. Fan.

Jaja, lite sovmorgon fick jag ju.

Tog vår vanliga lilla tur i skogen i morse. Hasse gick lös och jag släntrade trött efter. Han lyssnade bra och jag lät honom gör lite sök-övningar och slängde ut godis lite här och var. Efter ett tag upptäcker jag att det är två joggare på väg mot oss. Jag säger åt Hasse att stanna, men han saktar bara ner på farten lite och fortsätter gå. Jag blir irriterad och upprepar kommandot. Vad gör han då? Jo han ökar farten!

Gubbarna som kom springande skrockade gott åt mina tafatta försök att få min vanligtvis hyfsat lydiga hund, till att lyssna på mig. Hasse brydde sig inte om dom utan fortsatte nosa i backen. När gubbarna passerat upptäckte jag att Hasse snurrade runt friskt vid en fläck och sluttade lite med baken. Då ramlade poletten ner och jag (som vanligt) började prata med Hasse där mitt i skogen. "Jahaaa, var du skitnödig? Jamen dåå förstår jag! Stackarn, sluta knipa då och sätt dig och skit istället, tokiga Hasse-Nasse". Han har nämligen en liten egenhet, och det är att man inte kan bajsa var som helst. Det ska slutta ner lite. Gärna på en sten eller något så skiten hamnar så högt upp som möjligt. Han kniper alltså rätt länge om han måste, för att hitta det perfekta stället att skita på. Det förstår man ju själv att det inte går att lyssna när det trycker på så jävligt i ändtarmen.

Hade en sådan barnslig lust att skrika efter gubbarna, "Hunden var faktiskt skitnödig! Just det! Faktiskt! Så det så!" och sen lipa lite efteråt. Fast dom hade ju redan sprungit bort, och jag tänkte att jag måste ändå tänka mig för så jag inte blir alltför koko-stämplad av folket i skogen. Det räcker med att jag har långa samtal med jycken.

Ja, det blev till att plocka ännu en fästing på Hasse i torsdags. Denna gång hade äcklet bosatt sig på hans ögonbryn. Jävla sattyg är dom. Hyfsat milt ändå om vi kommer undan med "bara" en fästing per vecka. Fast helst slipper man dom ju helt.

På vår korta morgonpromenad i skogen idag mötte vi en man med två hundar. En liten yorkshireterrier och en labradorvalp. Valpen kom rusande i en väldig fart när den fick syn på oss. Hasse blev glad, men misstänksam. Jag glömde totalt bort mig hur valpar fungerar, för att inte tala om just labradorvalpar... och satte mig på huk för att kela och klappa. Det borde jag inte ha gjort. haha, det märks att jag inte haft valp. Noll koll. Valpen hoppade högt för att ge mig en puss och jag fick en tass med inte så ovassa klor på hakan och en tjock, hård skalle rakt på näsan. Aj! Det värkte ett bra tag i nästan hela ansiktet... Skyll dig själv, idiot.

Jag promenerade en stund med husse till hundarna och vi småpratade, medan hundarna sprang runt och bekantade sig med varandra. Hasse lessnade på valpens busighet några gånger och fick säga ifrån. Hon fattade vinken till slut och lugnade ner sig ;-) Husse var vettig och tyckte bara det var bra att Hasse sa ifrån.

Nu städar jag (med en liten blogg-paus dock), vilket Hasse tycker är högst onödigt. Varför städa när man kan kela? I övrigt håller han ett öga på mig när jag slåss med sugmonstret (dammsugaren), trots att han tycker den är väldigt obehaglig. Den skriker så! Sötnosen ska skydda mig fast han själv är rädd. Ja, han anfaller inte dammsugaren och han skäller inte, men vill gärna hålla sig nära mig, helst mellan mig och sugmonstret. Sötis.

Ja fy vad dom är äckliga dom där små krypen...

Torsdag kväll spolade jag av Hasse lite snabbt och upptäckte en "knöl" på bröstkorgen. Naturligtvis var det första fästingen för året. Den hade tyvärr redan hunnit borra in halva kroppen, så den stod rakt ut med rumpan ur såret. Jag fick inte ut hela fästingen, men baddade med alsollösning efteråt och det har läkt fint. Nu surfar man så klart efter lösningar på problemet. Ja, jag mår fysiskt illa av att plocka bort krypen. Vill helst inte använda "gifter" som man droppar i nacken på hunden. Dels pga risk för diverse biverkningar, men även pga att vi kelar mycket med honom och det inte känns så bra att även vi då "drabbas" av giftet. Det finns tydligen någon grej man fäster på halsbandet som sänder ut något slags ljud som enligt några hundägare verkar fungera och hundarna har inte visat några tecken på att bry sig om ljudet heller. Funderar på att pröva det.

Har precis kommit hem från en joggingtur i skogen med Hasse. Det var väldigt uppfriskande och skönt. Det tyckte Hasse också när han hittade en lagom stor pöl att doppa sig i. Det var bara huvudet som stack upp... Suck och stön. Jag ska duscha hund nu ;-)

Idag har Hasse varit den perfekta hunden. Han har varit otroligt följsam, lyhörd och på alerten. Det är fantastiskt roligt att träna med honom då. Eller träna och träna... att gå en helt vanlig promenad i skogen. Sen "tränar" man ju indirekt ändå med diverse kommandon. Han har kommit fint på inkallningarna och nöjt sig med att titta efter fåglar som flyger upp framför näsan på honom. Varför påbörja jakten när man ändå inte får avsluta den? ;-)

Vi mötte en man som var ute och promenerade med stavar. Jag tyckte att nu ska jag ju inte behöva koppla Hasse, för nu borde han ju förstå att han inte behöver skälla ut mannen med dessa konstiga pinnar vevande. Jag ställde mig vid sidan av motionsspåret och kallade in hasse. Gav honom kommandot sitt, och han satte sig på rumpan på direkten. Skönt. När mannen kom nära oss så körde jag lite kontaktövningar, vilket han fixade galant. Karln uttryckte sin uppskattning över visad hänsyn och Hasse tittade lite misstänksamt på honom, men visade inga tecken på att vilja morra eller skälla på honom. Allt gick perfekt! Så här borde det vara varje dag ;-)

Jag har även upptäckt hur bekvämt det är att man säger här, istället för hit, på inkallningen. Jag kan ha små samtal med Hasse då. "Hasse, vi går här", "men jag vill ju gå här" etc. Sen förstår ju han bara "Hasse" och "här", men det spelar ju inte mig någon roll. Jag får ha mina små samtal. Jag väver liksom in kommandona i hela meningar, haha! Med det medföljer naturligtvis att folk anser att man är smått sinnessjuk, men det gör inget. Jag har alltid varit lite galen.

Jag kom på att va fasen... kompostgallret jag använde i höstas vid grindstolparna har ju smält fram för länge sen! Hasse får alltså trava ute på tomten medan jag jobbar med diverse saker. Så ännu en premiär har vi avklarad för denna vår. Satte upp kompostgallret och släppte ut jycken, som såg smått förvirrad ut. "Vad fan? Hur ska jag komma till skogen när du stängt för utgången??" tycktes han tänka när han stirrade på mig. Själv rymde jag över till andra sidan av staketet och satte igång sopandet av gatan utanför vårt staket. Jobbigt som fan är det.

Hasse passade på att skälla ut en granne som passerade och jag fick påminna honom att vi faktiskt har regler om hur man beter sig utomhus... Sen var han lugn. Förutom en gång, då han morrade åt till synes ingenting. Ja det blåste till rätt kraftigt. Fjanthund.

Hasse njöt av vårvärmen och jag hostade på i grusdammet som yrde runt mig under mina två timmars sopande. Så jag fick nog inte så mycket av den där friska luften inte.

Skogen har vi besökt och jag fick av någon underlig anledning för mig att jympaskor är bra. Jag går där inne varje dag. Jag vet att det är vatten och lera överallt. Ändå tyckte jag det här var en alldeles fantastisk idé. Det var det inte.

Nu ska jag styra benen mot jobbet...

Jag har visserligen vetat om från början att min lillvoff tycker om vatten. Hittils har det ju dock varit såpass kallt att han maniskt undvikit att bli blöt. Han har hoppat över vattenpölarna fort som fan. Idag var det då dags för premiären tyckte han  :-)

Han hittade ett dike i skogen med lagom mängd vatten. Han drack lite och matte fortsatte traska. Sen hörde jag ett ljudligt *plask!* Vände mig om och ja där låg han i vattnet och lökade. Jätteskönt tyckte Hasse. Neeej tyckte matte! Haha, vad ska man göra? Han kom iaf när jag ropade på honom. Nej, jag bannade inte honom för det. Har man hund får man räkna med att han blir lite skitig ibland ;-) O gillar han att bada, så får han göra det.

Sötnöten!

Våren är här och arbetet med veden har satt igång igen! Jag har stått och packat ved i säckar inför nästa vinter, så vi får in den nya veden som ska in där den gamla stått och torka. Puh! Varför redan nu? Ja, man vill ju gärna ha sommaren fri från en massa slitgöra hemma och på hösten vill man imte stressa med det. Har man otur är det ju pissväder hela hösten och man kan inte arbeta utomhus ändå. Så det så!

I helgen har jag varit på tjejkryss och det var kul! God mat, goda drycker och gott sällskap! Sen kommer man inte ifrån det faktum att båtarna är fulla av drägg som inte kan uppföra sig, men det löser man fort med gamla goda vännen, Knytnäve.

I skogen får man plaska sig fram numera. Hasse får spolas av en gång om dagen efter våra långturer bland buskar och snår. Skönt är det ändå! Själva träningen står still just nu, eftersom det går så bra att ha honom lös. Man blir lätt lat och struntar i att vidareutveckla det man lärt in hittils. Det ska jag ta och ändra på. Först ska jag komma underfund med exakt vad det är jag ska finslipa/lära in. Får ta det som det kommer helt enkelt! Tills vidare njuter vi båda av friheten, lugnet och motionen i skogen.

Idag kom Hilda (eller Vilda kanske hon heter...?) på besök på verkstaden. En labrador, söt som socker och glad som fan :-) Det gick riktigt bra att låta Hasse träffa henne. Det gick lugnt och fint. Han har börjat tagga ner vad gäller att träffa andra hundar. Lite knepigare är det med hanhundar, men bara jag är med på noterna och talar om vilket beteende som är fel och vilket som är rätt, så går det oftast bra.

Hilda(?)

På promenaden idag mötte vi en konstig gubbe. Han kom med sin hund och hade bra pli på den. En 10 månaders border collie-mix. Han sa att hundarna kan hälsa om vi vill, så jag kopplade loss Hasse och hundarna lekte lite. Efter ett tag börjar Hasse låta som en nykläckt krokodilunge och jag anar ugglor i mossen. Då kläcker gubbfan ur sig, "Ja hon har precis löpt, hon är inte riktigt klar än". Vaa? Det säger han då! Jag stog nära hundarna och Hasse hade påbörjat operation "klättra på ryggen", men tiken var inte riktigt med på noterna och jag haffade honom genast. På med kopplet och situationen var räddad.

Nu är det ju inte säkert att tiken låtit Hasse para henne, men hur kan man som tikägare riskera att få sin tio-månaders valp parad? Hon är alldeles för ung! Dessutom har han inte en aning om hur frisk Hasse är. Skulle han ha någon ärftlig åkomma så kan hela kullen bli sjuka. För det tredje har då inte jag gått med på någon parning och vill inte, och får inte, låta honom para en tik. Jag är fodervärd, avelsbiten är inte mitt ansvar. Jag vill inte heller bidra till blandrasavel. Det är så många fel i hela situationen att jag storknar. Som vanligt (tyvärr), så blir man så jävla paff att man inte finner sig i situationen, för den mannen borde fått höra ett och annat, men det är ju lätt att säga så här i efterhand.

Ja, naturligtvis kommer våren med sina små aprilskämt, t.ex. snön som vräkte ner igår... Ändå kan man inte annat än njuta av den vårkänsla som sköljer över en, så fort man sätter sin fot utanför dörren. Återigen är gårdagen ett stort, fett undantag ;-)

Kameran har följt med mig och Hasse på promenaderna. Naturligtvis inte dom gånger vi träffat Otto och hans matte. Någon gång ska jag dock fånga gossarna på bild tillsammans!

Hasse springer lös jämt i skogen numera. Jag fick testa hans "öron" förra veckan, då jag såg två fåglar som pysslade med sin parningsdans på marken, utan att bry sig om varken mig eller jycken. Hasse hade då inte upptäckt dom, men jag bestämde mig för att inte kalla in honom och koppla honom. När han upptäckte fåglarna stannade han omedelbart, spände hela kroppen i lycklig förväntan och sen rusade han iväg. Jag ropade "stanna", men han fortsatte (dock saktade han ner lite), varpå jag röt till ordentligt och javisst! Han avbröt jakten och kom glatt skuttande tillbaka till mig med viftande svans. Underbart! Nu har jag lyckats avbryta honom 2gr/2, när han satt efter något i skogen. Kanon!

Bilder så klart!

                                                         

Hasse väntar på att matte ska hoppa över den "gigantiska" sjön.                                       

Barmark!