Hildaskrypin

Idag har Hasse varit den perfekta hunden. Han har varit otroligt följsam, lyhörd och på alerten. Det är fantastiskt roligt att träna med honom då. Eller träna och träna... att gå en helt vanlig promenad i skogen. Sen "tränar" man ju indirekt ändå med diverse kommandon. Han har kommit fint på inkallningarna och nöjt sig med att titta efter fåglar som flyger upp framför näsan på honom. Varför påbörja jakten när man ändå inte får avsluta den? ;-)

Vi mötte en man som var ute och promenerade med stavar. Jag tyckte att nu ska jag ju inte behöva koppla Hasse, för nu borde han ju förstå att han inte behöver skälla ut mannen med dessa konstiga pinnar vevande. Jag ställde mig vid sidan av motionsspåret och kallade in hasse. Gav honom kommandot sitt, och han satte sig på rumpan på direkten. Skönt. När mannen kom nära oss så körde jag lite kontaktövningar, vilket han fixade galant. Karln uttryckte sin uppskattning över visad hänsyn och Hasse tittade lite misstänksamt på honom, men visade inga tecken på att vilja morra eller skälla på honom. Allt gick perfekt! Så här borde det vara varje dag ;-)

Jag har även upptäckt hur bekvämt det är att man säger här, istället för hit, på inkallningen. Jag kan ha små samtal med Hasse då. "Hasse, vi går här", "men jag vill ju gå här" etc. Sen förstår ju han bara "Hasse" och "här", men det spelar ju inte mig någon roll. Jag får ha mina små samtal. Jag väver liksom in kommandona i hela meningar, haha! Med det medföljer naturligtvis att folk anser att man är smått sinnessjuk, men det gör inget. Jag har alltid varit lite galen.