När jag är ledig älskar jag snön. Jag älskar att gå på hundpromenad i skogen med snön ösande ner över oss. Jag älskar att se glädjen hos Hasse när han rusar runt. Jag skrattar mycket då :-)
Hasse är dessutom mycket mer lyhörd när snön är på marken märker jag. Förmodligen för att hela jag utstrålar glädje under promenaderna... Dom märker direkt vad man är på för humör.
Idag lallade vi runt i skogen i en timme. Hasse fick springa lös och jag hade fickorna fulla med korv. Han blev övergödd med korv, han fick jaga snöbollar och rulla runt i snön. Det var helt enkelt skitkul!
Sen är väl tanken att jag och husse senare ska på dejt. Får se om det blir av. Spännande!
Vår säng står bredvid ett element. Riktigt skönt är det på vintern, när man vill ha så mycket värme som möjligt. Det händer dock att det där elementet är en fara för liv och lem. Jag rör på mig väldigt mycket i sömnen, speciellt när jag drömmer mardrömmar. Sängen börjar mer och mer likna en madrasserad cell.
Jag har lagt en kudde mot elementet vid mitt huvud, för det har hänt mer än en gång att jag smällt in huvudet. Aj. I natt väckte jag mig själv genom att sparka in knät, med full kraft, i elementet. Skrek rakt ut och vred mig i plågor. Gubben vaknade så klart också, omtäcknad och skräckslagen över mitt vrålande.
Det är en sak att jag tydligen försöker knuffa ut M ur sängen varje natt. Det drabbar ju inte mig Men att slå mig blå varannan natt håller inte. Dessutom vill jag inte riskera att ha ihjäl gubben genom att orsaka en hjärtinfarkt i nattmörkret med mitt vrålande.
Så jag har grävt fram ännu fler kuddar. Massor. Förhoppnignsvis sparkar jag inte undan dom under natten. Tillsvidare får jag ta och plåstra om mitt ömma knä.
Släppte honom lös i skogen då han behövde få sträcka lite på benen. Döm om min förvåning när det plötsligt kommer fyra små mopsar utrusande mellan träden och Hasse springer överraskat mot mig. Ropade på honom när han stannade till för att se vad det var för små monster som kom springande och han kom i full fart och ställde sig bredvid mig!
Kopplade lillNasse som osäkert undrade vad han sulle ta sig till. Tre av mopsarna var väldigt mammiga och sprang till matte när hon ropade, men den fjärde ville visst tala om för oss att han är en riktig tuffing. Han gjorde små skenanfall mot Hasse, men då ställde jag mig mellan dom och röt åt den lilla mopsiga mopsen. Han såg lite förvånad ut men anfallen slutade han med. Däremot skällde han som en galning och vägrade springa till matte.
Hasse lät mig ta ansvar över hela situationen och stog snällt bakom mig. Matten fick ge upp till slut och hämtade den lilla upprorsmakaren. Då kom de tre andra rusande och skuttade glatt mot mig och hälsade. Dom var jättesöta.
Matten verkade lite grinig över att jag röt åt hennes lilla krigarhund, men det struntar jag i.
Trots ett väldigt dominant kroppspråk från Hasse, så kändes det så bra att han litade på mig och lät mig ta ansvar över situationen. Ibland får man trots allt känna sig som en väldigt kompetent hundägare. Fast imorn blir det nyta tag och vi får se vad dagen för med sig då.
Visserligen en dålig mobilbild, men bättre än inget! Tycker bloggen är lite fattig på färg numera. Mest text.
Hasse på gårdagens promenad
Idag spenderas min dag åt städning. Tvättstugan har fått sig en liten omgång (OMG vad mycket grus en hund kan släpa in!) och det är väl dags för sovrummet också. Att man konstant går runt och nyser kan ju inte vara ett bra tecken kanske.
I övrigt är det rätt motigt just nu, men det får gå ändå. Snipp, snapp, snut! Så var bloggandet slut!
...nä riktigt så illa är det inte. En rubrik behöver man ju ändå.
Då har min tredagars helg passerat och det gick som vanligt lite väl fort. Fredagen spenderade jag med en kompis och vi hade riktigt trevligt. Det blev pizza och annat onyttigt som slank ner i magen lite titt som tätt.
På lördagen var det dags för dop och vi satt i kyrkan med psalmboken i händerna, falsksång, en udda präst som gjorde kopplingar mellan dopvattnet och dinosaurier och hur coolt dopvattnet var, samt en skrikande unge som inte alls fattade varför det skulle skvättas vatten. Det räcker väl med att uppta sin tid med tankar om bröstmjölk och bajs. Fikat var trevligt, men illamåendet kom som ett brev på posten. Jag gillar att sova. Skippar man frukost så får man sova mer. Om tårta och bullar blir det första man äter på dagen, så mår man illa.
Kvällen spenderades hos vänner ute på ekerö. Utöver det faktum att en skummis satt i en bil utanför huset i 45 minuter och glodde, var det riktigt trevligt.
Söndagen ägnades åt städ och bilfixande. Kvällen ägnades åt tv och Thaimat. Älskar thaimat. Vill fan ha det nu *suktar*
Så häftiga händelser har jag råkat ut för denna långlediga helg. Vilka äventyr!
Jaja, så farligt är det väl inte antar jag. Lite halvmysigt ibland t.o.m. i alla fall under hundpromenaderna i skogen. Igår åkte jag jättetidigt till jobbet eftersom bussarna har en tendens att sluta dyka upp så fort det snöar i början av vintern, men igår kom den faktiskt bara tio minuter sent! :-D Förra året var den ju 1½ timme sen. Så jag kom aningens tidigt till jobbet ja, men det var ingen fara. Drack lite kaffe och doppade diverse kakor. Fikade lite för mig själv i lugn och ro. Det jobbade ju inga roliga människor direkt, så jag höll mig för mig själv. Det var rätt skönt faktiskt.
Hasse blev överlycklig över snön på marken. Han gjorde enorma glädjeskutt och fick fnatt gång på annan. Det var lite gulligt faktiskt, men till slut fick jag be honom lugna ner sig. Det är inte så vettigt att få sån damp att man hoppar flera meter och stryper sig själv med kopplet... Då såg han till att bara dampa inom kopplets längd, haha. Sötnosen.
Han har förövrigt skött sig så bra i kopplet i helgen och början av veckan att jag i måndags släppte honom lös i skogen. Körde inkallning med honom samtidigt och det gick bra! Visst var det några tillfällen han tyckte att jag kunde ta och skita ner mig, då han hittat något roligare att lukta på, men överlag kom han snällt lufsande eller springande. Det märks redan när jag har honom i koppel om det är någon idé att koppla lös honom. Lyssnar han inte när han är kopplad, gör han det knappast när han är lös. Då är det bara onödigt att släppa honom för det slutar ändå med att jag blir irriterad och sen är hela promenaden bara bajs.
Jag har ju börjat ge honom mindre mat hemma, för att sen ge honom lite varje gång han söker kontakt med mig på promenaderna. Det har börjat ge resultat. Det är fortfarande vissa dagar som allt annat är mer intressant, oavsett vad jag har att erbjuda, men det blir emr och mer kontakt! Kanon! Det är lite jobbigt med en hund som inte är så intresserad av lek/leksaker/kamp utomhus, för jag har så dålig fantasi att jag bara har mat att belöna med. Ibland är en del saker mer roliga än maten också och då är det svårt att göra sig själv rolig. Måste klura mer på den.
Det känns extremt tråkigt att behöva kliva upp för att pyssla med ved, när jag helst av allt vill fortsätta sova. Det känns sjukt omotiverat att gå till jobbet i detta mörker, när man dessutom riskerar böter varje dag. Det är sjukt omotiverande att jobba när man riskerar att förlora mer pengar än man drar in.
Det känns extremt tråkigt att dom lediga dagar/helger man har, passerar såpass fort. Det känns tråkigt att befinna sig på jobbet så ofta som man gör. Det känns jobbigt att vara såpass isolerad som man är pga sina arbetstider. Sådär så man börjar prata för sig själv för att få höra en röst. Vilken som helst, bara man hör något.
Det känns sjukt deprimerande att vi har hela vintern framför oss. Mörker, kyla, fukt, snöslask, trafikkaos, etc. Fast det känns inte mer upplyftande att tänka på sommaren heller, för den är så kort att man knappt hinner uppfatta att den varit här.
Kort och gott: Just nu känns det mesta överjävligt.
Ja det var dags igen. Fan. 1000 kr, igen. Naturligtvis måste jag betala böterna själv, vilket gör ett stort hål i kassan liksom =/
Det jag tycker är så irriterande med mitt arbete är att vi måste betala böterna själva. I viss mån förstår jag det, annars skulle väl folk parkera lite hur som helst eftersom dom inte behövde betala böterna. O andra sidan är det ju helt sjukt att man måste riskera böter, varje dag, för att det inte finns några parkeringsplatser att stå på och till pensionärerna måste man ju gå ändå.
Böterna jag fick var alltså på ett ställe där vi alltid står. Jag har t.o.m. tjattrat med p-vakterna där förut och dom har inte brytt sig om att vi står där. Eftersom vi är från hemtjänsten. Ett litet kvarter med smågator. Det är en fyrvägskorsning och vi brukar stå väldigt nära korsningen. Det har liksom varit ok. Nu är det tydligen inte det längre. Det blev:
"Överträdelse: Stannat eller perkerat inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant. Anteckning: Mätt med lasermätare."
Jag såg inte böterna först, och körde iväg med arbetskamraten sittande bredvid. Sen såg jag p-lisorna sitta i sin bil och glo varpå jag anade oråd. Kastade en blick mot rutan och tvärnitade vid åsynen av den där gula, äckliga lappen. Jag fick en sådan lust att backa in i deras fula, klistermärkta Saab. Slängde t.o.m. i backen och började backa innan jag återgick till mitt mer normala jag.
Jag blir förbannad för att jag nu förlorat ca två arbetskvällars lön. Jag kunde lika gärna stannat hemma i två dagar obetalt. Eller sjukskrivit mig och tagit karensen. Det hade varit billigare. Jag blir förbannad för att jag riskerar böter, varje dag på jobbet. Förbannad för att jag måste betala dom själv när det inte finns några perkeringsplatser att stå på. För oavsett om det finns perkering eller inte, så måste jag upp till pensionärerna. Jag måste dit och ge dom medicin och hjälpa med annat viktigt. Finns det inga platser måste jag alltså felparkera. Vi har flertalet gånger tagit upp detta men det är dövörat som gäller. Jag tycker det är helt sjuk att jag ska förlora delar av min lön, för att företaget inte har någon vettig lösning på problemet.
Jag blir även förbannad på p-vakterna som går runt och säger att det är ok, för att i nästa stund bötfälla för det dom "godkänt" från början. Visserligen en oskriven överenskommelse som absolut inte gäller, men riktigt irriterande. I så fall ska dom inte ge oss klartecken från första början, så man vet vad som gäller och vad risken är på en viss gata.
En riktigt sketen månad, blev fan så mycket värre. Jag hatar att vara nervös över ekonomin. Jag hatar att sitta och räkna på en snittsumma per dag som jag absolut inte får överstiga. Jag vill bara kunna slappna av. Jag avskyr den där klumpen i magen som infinner sig när jag tänker på mitt lönekonto. Jag hatar även klumpen i magen jag får när jag varit tvungen att felparkera och jag förväntar mig se den där gula lilla lappen som gör stressen över ekonomin så mycket värre.
I torsdags lämnade jag då äntligen mobilen på lagning. Det kan ta uppemot fyra veckor, så nu blir det en tråkig period med min gamla telefon. Det blev en tur till stan då och Hasse fick följa med. Har en bekant som jobbar i en butik i stan och hon ville gärna träffa den berömde lurvtussen. Det fick hon :-)
Turen till stan gick bra och Hasse skötte sig finemang. Det var flera stycken som gissade rätt på ras när dom nyfiket frågade "är det en Lagotto...?" Jajjemen! Det var många som klappade och även om Hasse var lite blyg så visade han sig från sin bästa sida.
Väl i stan såg vi massvis med hundar, även det gick bra. Lite spänd blir han allt, men inga utfall. Satt med tjejkompisen en stund utanför butiken och plötsligt såg jag en liten borderterrier komma mot oss. Ägaren släppte fram vovve mot Hasse varpå jag blev irriterad och väste ett "men nej!" Tittade på ägaren, som visade sig vara Babsan (Lars Åke Wilhelmsson). Han såg rätt förvånad ut och jag log ett ursäktande leende. Jag vet inte varför jag gjorde det, då det faktiskt var slarvigt av honom att släppa fram sin hund mot en främmande jycke, men han såg så förskräckt ut att jag fick lite dåligt samvete tror jag.
Även i butiken skötte Hasse sig finemix! Han var nyfiken på folk som kom in och jag kunde stolt visa upp honom för folk som ville *mallig*
Idag regnar det och tråkfaktorn är hög. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att detta väder är 1000 gånger bättre än snökaos. Så jag ska lämna gnället därhän.
Nu ska det eldas upp lite värme i kåken, så ni får nöja er med denna uppdatering. Tjofräs på er!
Men att slå mig blå varannan natt håller inte. Dessutom vill jag inte riskera att ha ihjäl gubben genom att orsaka en hjärtinfarkt i nattmörkret med mitt vrålande. 
