Hildaskrypin

Tog vår vanliga lilla tur i skogen i morse. Hasse gick lös och jag släntrade trött efter. Han lyssnade bra och jag lät honom gör lite sök-övningar och slängde ut godis lite här och var. Efter ett tag upptäcker jag att det är två joggare på väg mot oss. Jag säger åt Hasse att stanna, men han saktar bara ner på farten lite och fortsätter gå. Jag blir irriterad och upprepar kommandot. Vad gör han då? Jo han ökar farten!

Gubbarna som kom springande skrockade gott åt mina tafatta försök att få min vanligtvis hyfsat lydiga hund, till att lyssna på mig. Hasse brydde sig inte om dom utan fortsatte nosa i backen. När gubbarna passerat upptäckte jag att Hasse snurrade runt friskt vid en fläck och sluttade lite med baken. Då ramlade poletten ner och jag (som vanligt) började prata med Hasse där mitt i skogen. "Jahaaa, var du skitnödig? Jamen dåå förstår jag! Stackarn, sluta knipa då och sätt dig och skit istället, tokiga Hasse-Nasse". Han har nämligen en liten egenhet, och det är att man inte kan bajsa var som helst. Det ska slutta ner lite. Gärna på en sten eller något så skiten hamnar så högt upp som möjligt. Han kniper alltså rätt länge om han måste, för att hitta det perfekta stället att skita på. Det förstår man ju själv att det inte går att lyssna när det trycker på så jävligt i ändtarmen.

Hade en sådan barnslig lust att skrika efter gubbarna, "Hunden var faktiskt skitnödig! Just det! Faktiskt! Så det så!" och sen lipa lite efteråt. Fast dom hade ju redan sprungit bort, och jag tänkte att jag måste ändå tänka mig för så jag inte blir alltför koko-stämplad av folket i skogen. Det räcker med att jag har långa samtal med jycken.