Nöjd matte
Ibland överraskar han ändå min lilla Hasse.
Igår kom några grannar ikapp oss i skogen med sina två hundar. En lite ilsken yorkshireterrier och en halvvuxen labrador. Båda är tjejer. Jag släppte genast Hasse lös, då dessa grannar aldrig har sina hundar kopplade och jag visste att dom skulle komma rusande.
Jag fick ett rätt av två iaf. Lilljycken är grannens dotters hund, och hon gjorde faktiskt det hon kunde för att träna sin hund på att inte springa fram. Det gick bra. Gubben med labradoren däremot skiter i sånt, så den glada lilla skiten (hunden alltså) rusade glatt fram till oss. Hon hoppade jämnfota bredvid mig och jag blev överraskad över hur högt hon kan hppa. Huvudet kom skuttande i axellhöjd på mig flertalet gånger. (Jo lite sött var det).
Ignorerade vovve som sen försökte leka igång Hasse. Samma skuttande, skällande och smånafsande. Hasse? han stod bara helt still. Han gjorde som matte och ignorerade han också. Tösen tog då en liten avstickare och nosade på omgivningarna istället. DÅ kunde Hasse inte riktigt hålla sig (det var ju trots allt en tjej!) och nosade lite i rumpan på henne. Fortfarande väldigt sansat dock.
Gubben kallade på labradoren som rusade fram till honom för att sen sticka lika snabbt igen (jag vet, det är fortfarande en "valp" så jag förväntar mig inte järndicplin. Det har jag inte på Hasse heller).
Eftersom Hasse på senare tid blivit fullständigt hopplös med tikar, hade jag inga större förhoppningar om att locka med honom. Tji fick jag! Jag sa bara ett lugn "ska vi gå?" och han följde med utan tvekan. Svansen vevade för fullt och han höll ögonkontakt en bra stund! Duktig vovve!
Labradoren hann springa ikapp oss igen, men då kastade Hasse bara en blick över "axeln" och fortsatte trava efter mig.
Jag var så nöjd!
Han kan när han vill den där lilla vovvelunsen!
Igår kom några grannar ikapp oss i skogen med sina två hundar. En lite ilsken yorkshireterrier och en halvvuxen labrador. Båda är tjejer. Jag släppte genast Hasse lös, då dessa grannar aldrig har sina hundar kopplade och jag visste att dom skulle komma rusande.
Jag fick ett rätt av två iaf. Lilljycken är grannens dotters hund, och hon gjorde faktiskt det hon kunde för att träna sin hund på att inte springa fram. Det gick bra. Gubben med labradoren däremot skiter i sånt, så den glada lilla skiten (hunden alltså) rusade glatt fram till oss. Hon hoppade jämnfota bredvid mig och jag blev överraskad över hur högt hon kan hppa. Huvudet kom skuttande i axellhöjd på mig flertalet gånger. (Jo lite sött var det).
Ignorerade vovve som sen försökte leka igång Hasse. Samma skuttande, skällande och smånafsande. Hasse? han stod bara helt still. Han gjorde som matte och ignorerade han också. Tösen tog då en liten avstickare och nosade på omgivningarna istället. DÅ kunde Hasse inte riktigt hålla sig (det var ju trots allt en tjej!) och nosade lite i rumpan på henne. Fortfarande väldigt sansat dock.
Gubben kallade på labradoren som rusade fram till honom för att sen sticka lika snabbt igen (jag vet, det är fortfarande en "valp" så jag förväntar mig inte järndicplin. Det har jag inte på Hasse heller).
Eftersom Hasse på senare tid blivit fullständigt hopplös med tikar, hade jag inga större förhoppningar om att locka med honom. Tji fick jag! Jag sa bara ett lugn "ska vi gå?" och han följde med utan tvekan. Svansen vevade för fullt och han höll ögonkontakt en bra stund! Duktig vovve!
Labradoren hann springa ikapp oss igen, men då kastade Hasse bara en blick över "axeln" och fortsatte trava efter mig.
Jag var så nöjd!
Han kan när han vill den där lilla vovvelunsen!
