Hildaskrypin

Det känns inte riktig så, nej. Det är fortfarande kallt och mörkt, snön ligger brun överallt. Dom flesta, inklusive mig själv, är trötta och orkar inte med så mycket. Det här är nog ändå den kämpigaste tiden på något sätt. November är den absolut tråkigaste månaden, men man vet att det är långt kvar till våren, så på något sätt ignorerar man mörkret och den annalkande vintern. Man bara är.

Nu kan man ana att våren ändå är på intågande. Det är ljust längre och solen värmer faktiskt lite när den står högt på himlen. Dom där klarblå dagarna med solsken är underbara och påminner om att den mörkaste tiden är över. Det är det som gör det så olidligt. Våren är snart här! Jag blir rastlös och otålig. Ge mig våren nu!

Från att ha känt att tiden rusar fram, så är det nu som att den rusat rätt in i en bergvägg. Tvärstopp. Det går seegt. Jag hoppas, längtar och plågas.

Men trots att tiden segar fram och jag är trött och sliten. Trots att energin inte räcker till något och man är på gränsen till big time depression. Trots värken i lederna och stelfrusna fötter. Trots all skit, så känner jag en liten, liten strimma ljus sprida sig i kroppen. En liten påminnelse om att det inte är långt kvar nu.

Värmen kommer!