Det måste inte vara en valp
Jag har sen jag var liten längtat efter en hund. Jag har tittat på tv-program, läst böcker, surfat runt på nätet efter information och drömt mig bort. Jag har gråtit och varit arg över min allergi som satt hinder för mig. När jag väl insåg att jag, trots min allergi, eventuellt kan ha hund, har jag gråtit och varit arg över att min arbetssituation satt käppar i hjulet.
När jag äntligen fick chansen att pröva detta med att ha hund, var jag fundersam över att det skulle bli en vuxen hund. Blir hunden präglad på mig, som en valp blir? Kan man träna en vuxen hund? En hund som redan blivit sin egna individ, med diverse olater och vanor. Går det att forma en sådan hund? Svaret bli ja, på alla punkter!
I början kändes det svårt, absolut. Jag kände inte Hasse och han visste inte riktigt hur jag fungerar heller. Vi prövade oss fram och visst har det av och till varit kämpigt. Med tiden har vi lärt känna varandra. Jag har lärt mig vad som fungerar på honom och inte. Hur han reagerar på min röst och mina rörelser, för att inte förglömma mitt känslotillstånd. Hur jag känner mig för dagen påverkar vårt umgänge en hel del! Aldrig, aldrig träna när jag känner mig irriterad eller saknar tålamod. Det blir bara pannkaka av alltihop då ;-)
Det absolut skönaste är att jag slapp valpperioden, även om den med all säkerhet har sin charm den också. Jag behövde inte ta ledigt i minst en månad, jag behövde inte lägga så mycket krut på ensamhetsträning, för det hade ju gammelmatte redan fixat åt mig. Jätteskönt. Visserligen lämnade jag inte honom ensam mer än nödvändigt i början ändå, eftersom det var en ny miljö för HasseNasse och nya människor, men tiden går inte att jämföra med en valp.
Jag behövde inte lägga krut på att få honom rumsren, det var redan kirrat. Jätteskönt! Inga tidningspapper utspridda i huset, inget ständigt passande för att försöka förekomma hunden när den är kiss/bajsnödig. Störtskönt!
Jag slipper dessa mega-trots-perioder! Asskönt! Visst testar han gränser ibland, men det håller som högst på i någon/några dagar. Sen är det över!
Går det att träna en vuxen hund?
Ja! Jag började med att i princip inte kräva någonting. Jag jobbade bara med vår relation och fokuserade på att ha kul och mysigt. Det enda jag krävde, var kontaktövningarna vi gjorde. Att förstärka vår relation och kontakten med varandra. Stegvis har jag ökat kraven i.o.m. att vi lärt känna varandra och blivit trygga med varandra. Det går riktigt bra. Visst kommer det bakslag också, men främst går det framåt.
Blir hunden präglad på mig?
Jag kan med största säkerhet säga att Hasse är en riktig mammagris. Jag är centrum för honom och vi har en fin kontakt idag. Han älskar naturligtvis även husse, men är vi i en ny miljö så är det mig han söker trygghet hos. Det är nog mest en träningssak. Det blir naturligt så, då det är jag som lägger ner absolut mest tid på att träna med honom och att aktivera honom (och mig).
Har jag kunnat forma honom?
Javisst! Han har varit en lugn hund som inte hetsat upp sig i onödan. Det kan absolut vara skönt, men jag ville ha en lite aktivare kompis som jag kan leka igång ordentligt, även inomhus, men som jag kan avbryta lika snabbt. Det har vi uppnått. Jag har en kille som skjuter fram som en kanon när vi ska ut, taggad till tusen över alla äventyr matte kan tänkas hitta på. Jag har utvecklat hans förmåga att pröva sig fram och han har lärt sig en hel del trick och kommit underfund med att det är riktigt kul.
Jag ångrar inte beslutet att skaffa hund en endaste sekund. Jag har fått höra av folk att det är så mycket jobb, man blir så begränsad, hundar lever länge, etc. Jag undrar över varför folk tar för givet att man är idiot? Dessa människor har sällan en hund själva. Vad gör att dom är så mycket mer insatta i detta än jag tro? Allt handlar om intresse och inställning.
Jag njuter av våra promenader. Även när det snöar i sidled ;-) Visst kan jag känna mig trött ibland och väldigt osugen på att gå ut. Väl ute känner jag ändå att det är jätteskönt! Jag har blivit en aktivare människa, vilket fått mig att må bättre både fysiskt och psykiskt.
Jag känner mig inte så begränsad. Visst ibland har jag fått avstå att följa med sambon på vissa saker, då vi inte kunnat ta med Hasse och det är naturligtvis tråkigt, men jag skulle för allt i världen inte vilja avstå från att ha Hasse hos oss för sådana saker. För det mesta kan vi ta med honom på middagar hos vänner så där har det inte förändrats ett dugg. Om vi ska ut och festa en kväll ser jag till att aktivera honom ordentligt innan vi går ut och sen går det bra.
Så mycket mer jobb tycker jag inte att det är att ha hund. Det mesta av det "jobbiga" är bara kul.
Så nej, det behöver inte nödvändigtvis vara en valp ni skaffar. Tänk bara på att en vuxen hund kan ha en del bagage med sig och att det är viktigt att veta om detta. Är det något ni kan tänka er att träna på, eller är det för jobbigt? Känns det övermäktigt så sök vidare. Rätt hund finns där ute. Vill ni inte ta på er det ansvaret själva så finns det http://www.hundstallet.se t.ex. Dom ser vad det är för sorts hund dom har och går efter er beskrivning så rätt hund hamnar i rätt hem.
Att hunden är "färdig" innebär inte bara negativa saker. Visst kan dom ha en del olater med sig, eller vanor som funkade i det gamla hemmet, men inte riktigt passar dig. Det positiva är just att det är en färdig hund. Man vet vad den kräver för motion för att må bra, man vet hur den förhåller sig till olika sorters träning, etc. Grundinformationen finns redan där. Alltså kan man i större mån anpassa hund efter eget intresse. Skaffar du en valp, så kan du genom rasen veta ungefär hur den ska/borde bli, men som med allt annat så är det där individuellt. I samma kull kan du få en träningsidiot och en slöfock. Man kan se tendenserna redan i valpstadiet, men man vet inte. Alltså måste man i större mån anpassa sig efter hur hunden blir.
Jag kommer nog även i framtiden skaffa vuxna hundar, om det blir fler efter Hasse. Jag ser helt klart fördelarna med detta upplägg ;-)
När jag äntligen fick chansen att pröva detta med att ha hund, var jag fundersam över att det skulle bli en vuxen hund. Blir hunden präglad på mig, som en valp blir? Kan man träna en vuxen hund? En hund som redan blivit sin egna individ, med diverse olater och vanor. Går det att forma en sådan hund? Svaret bli ja, på alla punkter!
I början kändes det svårt, absolut. Jag kände inte Hasse och han visste inte riktigt hur jag fungerar heller. Vi prövade oss fram och visst har det av och till varit kämpigt. Med tiden har vi lärt känna varandra. Jag har lärt mig vad som fungerar på honom och inte. Hur han reagerar på min röst och mina rörelser, för att inte förglömma mitt känslotillstånd. Hur jag känner mig för dagen påverkar vårt umgänge en hel del! Aldrig, aldrig träna när jag känner mig irriterad eller saknar tålamod. Det blir bara pannkaka av alltihop då ;-)
Det absolut skönaste är att jag slapp valpperioden, även om den med all säkerhet har sin charm den också. Jag behövde inte ta ledigt i minst en månad, jag behövde inte lägga så mycket krut på ensamhetsträning, för det hade ju gammelmatte redan fixat åt mig. Jätteskönt. Visserligen lämnade jag inte honom ensam mer än nödvändigt i början ändå, eftersom det var en ny miljö för HasseNasse och nya människor, men tiden går inte att jämföra med en valp.
Jag behövde inte lägga krut på att få honom rumsren, det var redan kirrat. Jätteskönt! Inga tidningspapper utspridda i huset, inget ständigt passande för att försöka förekomma hunden när den är kiss/bajsnödig. Störtskönt!
Jag slipper dessa mega-trots-perioder! Asskönt! Visst testar han gränser ibland, men det håller som högst på i någon/några dagar. Sen är det över!
Går det att träna en vuxen hund?
Ja! Jag började med att i princip inte kräva någonting. Jag jobbade bara med vår relation och fokuserade på att ha kul och mysigt. Det enda jag krävde, var kontaktövningarna vi gjorde. Att förstärka vår relation och kontakten med varandra. Stegvis har jag ökat kraven i.o.m. att vi lärt känna varandra och blivit trygga med varandra. Det går riktigt bra. Visst kommer det bakslag också, men främst går det framåt.
Blir hunden präglad på mig?
Jag kan med största säkerhet säga att Hasse är en riktig mammagris. Jag är centrum för honom och vi har en fin kontakt idag. Han älskar naturligtvis även husse, men är vi i en ny miljö så är det mig han söker trygghet hos. Det är nog mest en träningssak. Det blir naturligt så, då det är jag som lägger ner absolut mest tid på att träna med honom och att aktivera honom (och mig).
Har jag kunnat forma honom?
Javisst! Han har varit en lugn hund som inte hetsat upp sig i onödan. Det kan absolut vara skönt, men jag ville ha en lite aktivare kompis som jag kan leka igång ordentligt, även inomhus, men som jag kan avbryta lika snabbt. Det har vi uppnått. Jag har en kille som skjuter fram som en kanon när vi ska ut, taggad till tusen över alla äventyr matte kan tänkas hitta på. Jag har utvecklat hans förmåga att pröva sig fram och han har lärt sig en hel del trick och kommit underfund med att det är riktigt kul.
Jag ångrar inte beslutet att skaffa hund en endaste sekund. Jag har fått höra av folk att det är så mycket jobb, man blir så begränsad, hundar lever länge, etc. Jag undrar över varför folk tar för givet att man är idiot? Dessa människor har sällan en hund själva. Vad gör att dom är så mycket mer insatta i detta än jag tro? Allt handlar om intresse och inställning.
Jag njuter av våra promenader. Även när det snöar i sidled ;-) Visst kan jag känna mig trött ibland och väldigt osugen på att gå ut. Väl ute känner jag ändå att det är jätteskönt! Jag har blivit en aktivare människa, vilket fått mig att må bättre både fysiskt och psykiskt.
Jag känner mig inte så begränsad. Visst ibland har jag fått avstå att följa med sambon på vissa saker, då vi inte kunnat ta med Hasse och det är naturligtvis tråkigt, men jag skulle för allt i världen inte vilja avstå från att ha Hasse hos oss för sådana saker. För det mesta kan vi ta med honom på middagar hos vänner så där har det inte förändrats ett dugg. Om vi ska ut och festa en kväll ser jag till att aktivera honom ordentligt innan vi går ut och sen går det bra.
Så mycket mer jobb tycker jag inte att det är att ha hund. Det mesta av det "jobbiga" är bara kul.
Så nej, det behöver inte nödvändigtvis vara en valp ni skaffar. Tänk bara på att en vuxen hund kan ha en del bagage med sig och att det är viktigt att veta om detta. Är det något ni kan tänka er att träna på, eller är det för jobbigt? Känns det övermäktigt så sök vidare. Rätt hund finns där ute. Vill ni inte ta på er det ansvaret själva så finns det http://www.hundstallet.se t.ex. Dom ser vad det är för sorts hund dom har och går efter er beskrivning så rätt hund hamnar i rätt hem.
Att hunden är "färdig" innebär inte bara negativa saker. Visst kan dom ha en del olater med sig, eller vanor som funkade i det gamla hemmet, men inte riktigt passar dig. Det positiva är just att det är en färdig hund. Man vet vad den kräver för motion för att må bra, man vet hur den förhåller sig till olika sorters träning, etc. Grundinformationen finns redan där. Alltså kan man i större mån anpassa hund efter eget intresse. Skaffar du en valp, så kan du genom rasen veta ungefär hur den ska/borde bli, men som med allt annat så är det där individuellt. I samma kull kan du få en träningsidiot och en slöfock. Man kan se tendenserna redan i valpstadiet, men man vet inte. Alltså måste man i större mån anpassa sig efter hur hunden blir.
Jag kommer nog även i framtiden skaffa vuxna hundar, om det blir fler efter Hasse. Jag ser helt klart fördelarna med detta upplägg ;-)
