Hildaskrypin

Igår var jag då stolt som en tupp. Jag hade Hasse lös som vanligt på våra promenader i skogen. Han var kanske 50 meter bakom mig när jag hör en joggare komma springande. När jag vänder mig om ser jag att det är en man som kommer med sin hund. Tänkte att nu blir det liv i luckan och svor över min bristande uppmärksamhet. Kallade in Hasse utan några större förhoppningar.

Men han kom skuttande! Han hade sett att det kom en hund, men kom snällt ändå. Jag brydde mig inte om att koppla honom när han skötte sig så fint. Istället klev jag ut i skogen och kallade glatt på Hasse. Han sprang in före mig och satte sig snällt en bit in och kikade på mannen med hunden som sprang förbi. Duktig vovve!

Han kan min duktiga jycke!