Tidsoptimist idag (igen)
Jaa, jag har 28 minuter på mig att äta, hänga tvätt, sätta i linserna, byta kläder och snabbsminka mig innan jag ska iväg till jobbet. I morse tänkte jag att idag! Idag ska det inte stressas till bussen! Jojo. Här sitter jag ändå och ser klockan ticka på. Man är väl lite skadad antar jag.
Hasse har nu insett att matte inte vill att det ska badas i lerpölar (eeh, hur skadad är inte matte egentligen? säger han). Hasse har alltså utarbetat en strategi för att lyckas undkomma mattes förmaningar. Han travar lugnt fram och nosar lite här och där. Det kikas lite diskret mot pölen/diket men nosandet fortsätter. Inga konstigheter här inte. "Jag vill bara sitta här och lukta på blommorna..." typ. När matte sen har uppmärksamheten på annat håll, DÅ passar man på och spurtar raka spåret till det svala, underbara vattnet! Det åtföljs oftast av ett ljudligt *PLASK!* pch mattes förtvivlade "Neeeeeeeej!" och Hasse tittar så nöjt upp. Kunde han flina så skulle han göra det i det ögonblicket. Han gör så gott han kan.
Idag är dock Hasse lite småsur då jag faktiskt var ovanligt observant. Tassarna fick han doppa i mindre lerhögar, men inte mer :-( Det travades på som vanligt och så ser jag hur han börjar öka takten. I slutändan formligen susar han fram bland träd och buskar. Naturligtvis anar jag oråd över denna plötsliga brådksa och kikar lite på omgivningarna. Ett redigt lerdike siktas vid horisonten och jag förstör genast det roliga för pojkstackarn. "AppAppApp! Det där låter du bli!" ryter jag. Hasse, som hur lätt som helst kunnat hoppa i ändå, stannar och hela kroppspråket uttrycker besvikelse. Han kikar olyckligt under lugg och ser på mig med bedjande blick. Men du Hasse! What goes around, comes around! Så jag ler mitt bredaste flin och säger lite retsamt: "Nehej du! Det blir inget!"
Matte är nöjd. Hasse mindre nöjd.
Så nu är vi står poängen lite mer lika. 97-5 till Hasse.
Då så! Då har jag 18 minuter kvar tills det är dags att springa!
Hejsvejs!
Hasse har nu insett att matte inte vill att det ska badas i lerpölar (eeh, hur skadad är inte matte egentligen? säger han). Hasse har alltså utarbetat en strategi för att lyckas undkomma mattes förmaningar. Han travar lugnt fram och nosar lite här och där. Det kikas lite diskret mot pölen/diket men nosandet fortsätter. Inga konstigheter här inte. "Jag vill bara sitta här och lukta på blommorna..." typ. När matte sen har uppmärksamheten på annat håll, DÅ passar man på och spurtar raka spåret till det svala, underbara vattnet! Det åtföljs oftast av ett ljudligt *PLASK!* pch mattes förtvivlade "Neeeeeeeej!" och Hasse tittar så nöjt upp. Kunde han flina så skulle han göra det i det ögonblicket. Han gör så gott han kan.
Idag är dock Hasse lite småsur då jag faktiskt var ovanligt observant. Tassarna fick han doppa i mindre lerhögar, men inte mer :-( Det travades på som vanligt och så ser jag hur han börjar öka takten. I slutändan formligen susar han fram bland träd och buskar. Naturligtvis anar jag oråd över denna plötsliga brådksa och kikar lite på omgivningarna. Ett redigt lerdike siktas vid horisonten och jag förstör genast det roliga för pojkstackarn. "AppAppApp! Det där låter du bli!" ryter jag. Hasse, som hur lätt som helst kunnat hoppa i ändå, stannar och hela kroppspråket uttrycker besvikelse. Han kikar olyckligt under lugg och ser på mig med bedjande blick. Men du Hasse! What goes around, comes around! Så jag ler mitt bredaste flin och säger lite retsamt: "Nehej du! Det blir inget!"
Matte är nöjd. Hasse mindre nöjd.
Så nu är vi står poängen lite mer lika. 97-5 till Hasse.
Då så! Då har jag 18 minuter kvar tills det är dags att springa!
Hejsvejs!
