Hildaskrypin

I helgen fyller jag år.

Jag vill unna mig något. Så jag funderade, och tog en titt i spegeln. Håret är en katastrof. Visserligen väldigt långt, som folk oh:ar och ah:ar åt, men k a t a s t r o f. Så jag tyckte att jag ska unna mig ett besök på en frisersalong!

Första planen var att dom får klippa bort det slitna bara, men att jag har samma frisyr som innan, samt att slänga i lite ljusare slingor. Sen kände jag att vad fan... Jag är ju skitless på mitt hår. Långt hår är fint, men ack så tråkigt! För det mesta jobbar jag, och slänger upp håret i en tofs. Att ha långt, utsläppt hår funkat inte inom vården. Det är inte särskilt trevligt när man upptäcker att man råkat "dippa" håret i en blöja...

Annars, är jag ju ute mycket med Hasse. Inte fasen springer jag runt i skogen med utsläppt svallande hår, som kladdar fast i ansiktet så fort det blåser lite. Eller åker ner framför ansiktet när jag ska plocka skit, så jag inte ser vad jag gör.

Hemma? Nope, fläta, slarvknut eller tofs. Håret är bara irriterande varmt och så luggar jag mig själv konstant.

Ställen håret kan fastna i:
-Under armbågen när jag sitter lutad mot soffkanten och kollar på tv. Gör jätteont när man ska flytta på sig och sitter fast med håret.
-När jag sitter och läser, och håret hamnat i armhålan och jag ska lyfta upp huvudet för att kika på Hasse t.ex.
-Runt fingrar, handleder etc på maken, när han ska lägga armen om mig.

Jag blir luggad varje dag. Av mig själv och andra.

Enda tillfället jag tycker håret är fint, är när vi ska ut och jag fixar håret. DÅ har jag det utsläppt. Jättefint! Men... Bara då.

Så jag kände lite så här:
Jag ger frisören fria händer. Det ska vara tillräckligt långt för att kunna sätta upp det i jobbet om det behövs. That's it. Färg på slingor? Det får dom avgöra.

Det här blir spännande!

Före bild på trött Hasse-matte, med dålig mobilkamera: