Det största ögonblicket någonsin
Ok, så jag är gravid i v.15.
Hittils har det mest känts overkligt. Trots två positiva grav.tester, illamående from Hell, växtvärk i livmodern och växande mage, har jag liksom inte riktigt tagit in det ändå. En del dagar har jag bara känt mig så totalt "ogravid".
Bara tanken på att det skulle växa en riktig människa i mig, kändes helt bisarr.
På måndag ska vi till Barnmorskan för andra gången. Då ska vi få höra hjärtljuden. Jag har hela tiden tänkt att det vore ju lite typiskt om det inte hörs några hjärtljud. För det kanske bara är en jättestor fis som är där inne och väntar på att få pysa ut i en storslagen éntre när jag skiter ner mig på bussen eller något.
Idag var det då så tråkigt att jag hade extrema magsmärtor. Sådär så jag knappt kunde gå. Hann köra lite galghumor och tänkte att det kanske är nu den där fisen kommer.
Efter mycket tid i diverse telefonköer, fick jag rådet att åka till gynmottagningen på Danderyds sjukhus. Det gjorde jag. Dom var underbara där. Snälla. Det togs alla möjliga prover som alla såg toppen ut.
Till slut skulle jag träffa läkaren. Där fick jag så veta att han skulle göra ett vul (vaginalt ultraljud). Skulle jag få se bebis?? Det började som vilken obekväm gynundersökning som helst. Han hummade och vred på apparaten. Jag förväntade mig att han skulle titta själv bara och sen säga vad han sett. Men då vände han skärmen mot mig.
Där såg jag ett pickande hjärta. Ett liitet, fint hjärta i full aktivitet. Han behövde inte tala om vad jag såg, för jag såg. Allt. Huvudet, ryggen, benen. Jag såg hur den sparkade med benen. Världen stog stilla. Allt stannade. Han förklarade absolut, men jag såg. Inget annat existerade i det ögonblicket. Jag såg mitt barn. Att jag låg i en gynstol, med benen i vädret och en jäkla "plastdildo" uppkörd i hugget fanns inte i mitt medvetande överhuvudtaget. Jag kunde ha legat så resten av dagen om jag bara fått fortsätta stirra på mitt barn.
Allt såg bra ut, sa han, och vred tillbaka skärmen.
Hans teori var att barnet kanske kommit på ett bra ställe att sparka på i livmodern. Sparkar som framkallat smärtsamma kramper. Något annat kunde han inte komma på.
Så, jag har fortfarande lite ont av och till, men allt såg bra ut.
Jag såg vårt barn. Jag svävar på moln. Jag är på en annan planet.
Hittils har det mest känts overkligt. Trots två positiva grav.tester, illamående from Hell, växtvärk i livmodern och växande mage, har jag liksom inte riktigt tagit in det ändå. En del dagar har jag bara känt mig så totalt "ogravid".
Bara tanken på att det skulle växa en riktig människa i mig, kändes helt bisarr.
På måndag ska vi till Barnmorskan för andra gången. Då ska vi få höra hjärtljuden. Jag har hela tiden tänkt att det vore ju lite typiskt om det inte hörs några hjärtljud. För det kanske bara är en jättestor fis som är där inne och väntar på att få pysa ut i en storslagen éntre när jag skiter ner mig på bussen eller något.
Idag var det då så tråkigt att jag hade extrema magsmärtor. Sådär så jag knappt kunde gå. Hann köra lite galghumor och tänkte att det kanske är nu den där fisen kommer.
Efter mycket tid i diverse telefonköer, fick jag rådet att åka till gynmottagningen på Danderyds sjukhus. Det gjorde jag. Dom var underbara där. Snälla. Det togs alla möjliga prover som alla såg toppen ut.
Till slut skulle jag träffa läkaren. Där fick jag så veta att han skulle göra ett vul (vaginalt ultraljud). Skulle jag få se bebis?? Det började som vilken obekväm gynundersökning som helst. Han hummade och vred på apparaten. Jag förväntade mig att han skulle titta själv bara och sen säga vad han sett. Men då vände han skärmen mot mig.
Där såg jag ett pickande hjärta. Ett liitet, fint hjärta i full aktivitet. Han behövde inte tala om vad jag såg, för jag såg. Allt. Huvudet, ryggen, benen. Jag såg hur den sparkade med benen. Världen stog stilla. Allt stannade. Han förklarade absolut, men jag såg. Inget annat existerade i det ögonblicket. Jag såg mitt barn. Att jag låg i en gynstol, med benen i vädret och en jäkla "plastdildo" uppkörd i hugget fanns inte i mitt medvetande överhuvudtaget. Jag kunde ha legat så resten av dagen om jag bara fått fortsätta stirra på mitt barn.
Allt såg bra ut, sa han, och vred tillbaka skärmen.
Hans teori var att barnet kanske kommit på ett bra ställe att sparka på i livmodern. Sparkar som framkallat smärtsamma kramper. Något annat kunde han inte komma på.
Så, jag har fortfarande lite ont av och till, men allt såg bra ut.
Jag såg vårt barn. Jag svävar på moln. Jag är på en annan planet.
