Elak häxmamma!
Jag kände mig så idag. Det var dags för vaccination. Hur snäll känner man sig, när man håller fast sitt barn, medan bvc sköterskan sticker nålen i låret? Mitt lilla flickebarn skriker så hjärtskärande och jag fick hejda mig för att inte gråta själv. Det absolut värsta är ju att man tröstar och klappar, för att lugna ner henne, och när hon då väl är hyfsat lugn igen och tror att allt är över sticks hon igen. Det där sista vrålet var hemskt. Usch!
Jaja, nu dröjer det ju bara till november tills nästa elakhet...
I måndags var vi hos min väninna och hennes lilla dotter igen. Dom har en hoppgunga! En sådan har jag funderat på att skaffa när Sophia blivit äldre och stabilare i överkroppen.
Hon fick ändå testa den en kortare stund. Hon är såpass kort i rocken ännu att hon inte nådde golvet med fötterna, haha. Jag gungade åt henne och hon tyckte det var roligt! En sådan ska hon ha alltså.
Det var kul att hänga med tjejerna, men helt ärligt var den bästa stunden när båda småtjejerna somnat och vi kunde ha lite vuxentid med tillhörande skvaller! Föräldraskap i all ära, men ibland vill man sitt i ett soffhörn i lugn och ro, och ha möjligheten att hålla i kaffemuggen med båda händerna ;-)
Nä, nu borde jag vara lite effektiv och diska undan medan miniMe fortfarande sover!
Byeee!!
