Beebis!
Ajaj. Det har varit grinigt värre idag.
Eller, hon är ju i grund och botten glad, lilla S. Kliandet i munnen gör ju livet lite svårare för liten.
Morfar kom förbi idag. S låg och sov när han kom, så vi hann prata en stund innan det vaknades för nya äventyr. När hon vaknade och morfar kikade ner med ett leende, tittade hon skeptiskt på honom. Lite "Vem fan är du?" Sen kom det ett strålande leende. För att sen slockna, se skeptisk ut och darra lite med underläppen. Sen kom ett leende igen. Det har väl varit temat hela dagen.
Glad. Arg. Glad. Arg. Ledsen. Arg. Glad.
En fin egenskap hon har, är att spotta en i ansiktet när hon tappar tålamodet. Hon liksom gör ett väldigt slemmigt "pruttljud" med munnen. Har man då, precis innan, matat henne med några skedar gröt får man väldigt prickiga glasögon. Och ansikte. Har man riktig tur satt man sekunden innan och gjorde någon rolig min med vidöppen mun också, och då blir det ju lite... äckligt.
Vi åkte till en pizzeria och käkade en sväng. S satt så snällt och tyst i sin vagn. Log snällt mot andra kunder och var en liten ängel. Tills maten kom in. Då blev det "Vad äter du på? Varför plockar du inte upp mig? Hallå? Nej, jag vill inte ha nappen, ta upp mig! FATTAR DU TRÖGT? TA UPP MIG!!! UUÄÄÄH!!!" Så min lilla ögonsten fick komma upp. Det vevades lite, studsades i famnen, gnälldes lite, skrattades lite, stirrades på andra matgäster och gnälldes lite till. En halväten pizza senare gav jag upp och vi åkte hem igen.
Min älskade lilla flicka gör sitt jobb helt enkelt!
Hur ska man annars komma i form igen om hon inte får en att svettas lite varje dag?
